du kommer upp,
vit som ett lakan i ansiktet,
blicken vild och ofokuserad,
du har inte sovit mycket,
orolig, rädd, skriker och slåss,
jag vill ringa till någon,
låsa in dig,
rädda mig och rädda henne.
Du är okontrollerbar.
Fastän jag bara vill få bort dig,
samlar jag kraft,
kramar om dig,
försöker övervinna mig själv,
ge kärlek.
Vet du inte menar illa,
att du är styrd av annan,
med hat och avundsjuka,
ensamhet.
En grund i att aldrig bli accepterad.
En längtan efter en kärleksfull mor,
någon som aldrig var där.
Vad vinner du på det här?,
undrar jag.
Kan du inte bara låta folk få vara?,
lev ditt liv i stillhet och tillfredställelse,
kan du inte älska, låt dig inte hata.
Låt det vara. Låt oss vara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar