fränt och ruttet luktar du,
rädsla över det vita, ofrånkomliga täcke som på dig ska läggas.
Det är för sent.
Bittert smakar den tid som nu finns kvar.
Inget betyder längre det du är,
vem du var,
dina torra ord.
Det är för sent.
Minnena svider än hos många.
Ensam med din väg av manipulation,
ditt mål med varje handling,
val som gjorts utan kunskap om empati,
endast för att försäkra dig om status och existens,
förblir du kvar i trädans träsk.
din tillvaro ett tabubelagt ämne,
bortprioriterad i våra liv,
kvarglömd liksom barnets första tår,
en kall vind man undviker genom att vinkla paraplyet.
Bakom oss sveps dina fotspår stilla bort.
Jag är nu, du var då.
Lycka till och lev igen,
den klocka som tickar går ej att stanna.
Går ej längre att vrida upp.
Jag längtar tills tystnaden
sänker sin stillsamma ro över den oroliga själ du är.
Tystnad.
Jag vill leva med de levandes.
de äkta,
där inget längre är en
plastigt nedsmutsad, genomskinlig fasad,
som ständigt måste putsas,
men likväl är lika eländig och ful.
En påhittad värld är inte bra.
Inte i längden.
Det är som det är.
Nu går jag med mitt folk.
Vänner att skratta, vara bekväm med.
Där jag är trygg att vara precis så som jag är,
och det är ok.
Så låt past time be past time,
och stå för de val du gjort genom de handlingar du utfört.
Tvinga inte in människor till en relation de inte vill ha.
Låt de vara. Låt de vara så fria som du har varit.
Det är det minsta som kan begäras.
Låt tystnad få vara tystnad,
liv få levas som det vill.
Sluta manipulera,
dramatisera
och kapitulera,
till den ruttnande hydda du kallar
ungdomlig,
men vi andra kallar glömska,
en villfarelse om ålder,
en undanträngning om att ditt liv
oundvikligt en dag inte längre kommer att vara.
Det är för sent.
~
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar